För att bryta det ständiga filmpostandet just för stunden ska jag härmed harkla mig och släppa en korts stunds funderingar efter att ha suttit i en av Sveriges större städer en eftermiddag och studerat folk och deras ständiga jakt på just livet.
Jag ser unga människor slå ut som blomblad om våren.De växer upp överallt där näring finns att hämta.Ibland växer de sig stora och starka som den största solros.Andra satsar djärvt och försöker gro mitt på gatan i händelsernas centrum där de sällan blir långlivade men sedda av många i ett kort men hektiskt liv.Jag ser gamla som filosofiskt inväntar livets slutskede som om det var fullt normalt att morgondagen kanske aldrig kommer.Många har växt i näringsfattig jord medan andra fått ständig ompyssling under livets gång.Somliga bär sin äldre ålder som en vacker ros och andra ser härjade ut som vildgräs i ett liv där man fått kämpa sig fram.Oavsett vilket så har vi grott på samma planet i samma universum under samma sol och dess ständiga sken.Så ge de nya skotten som kommer en chans i livet och bocka dig värdigt och vänligt lite till sidan du blomma som redan skjutit fart i detta liv med den kunskap du redan inhämtat där du lilla skott kanske vill lyssna en liten stund på dessa redan färdigväxta blommor ett litet ögonblick i livet i all välmening.Vi är alla blommor av de mest skiftande slag i denna värld med ett gemnsamt resande och mål ... livet.
Med vänliga hälsningar Pelles Reality.
Läs även andra bloggares åsikter om Poesi, Filosofi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar